Framtiden

Idag har jag funderat på min framtid. Vet inte om jag kom fram till något egentligen, kanske blev jag bara mer förvirrad. Jag vet att jag vill till Sthlm. Ett liv där kanske inte bli så bra som jag föreställer det i mitt huvud men jag måste testa. Jag har längtat till Sthlm allt för länge nu. Kan inte låta bli att fundera över hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte tagit mig samman och skickat in ansökan till Bryssel två timmar innan ansökningstiden gick ut. Hade ju redan bestämt mig för att det var Sthlm som var mitt nästa steg i livet. Någonstans trodde jag väl aldrig att jag skulle få platsen här.

Jag trivs med jobbet jag har nu. Det ger mig enorma möjligheter, jag lär mig saker och träffar intressanta människor. Men är jag lycklig på jobbet? Jag tror inte det. Tanken på att mitt liv ska se ut så de närmsta 40 åren skämmer mig. I sommras som tågvärd kom jag betydligt närmare till att vara lycklig på jobbet, kan nog säga att det fanns stunder då jag faktiskt var lycklig på jobbet. Som ett litet barn på julafton. Sen vet jag å andra sidan inte om jag skulle vilja gå som tågvärd hela livet. Tror tyvärr att efter några år skulle jag längta efter något annat något större. Något som jag på ett sätt har fått smaka på här i Bryssel. Mycket vill ha mer som man säger. Varför ska livet vara så komplicerat?

Nu letar jag iaf jobb. Det känns jobbigt att inte veta vad som händer till våren. Jag har min reservplan att plugga lite mer men på något sätt känns det som att det skulle vara ett steg tillbaka. Så om något vet något ledigt jobb för en statsvetare är det bara att kontakta mig (helst ska jobbet finnas i Sthlm). Är det något som jag får lära mig här i Bryssel så är det att utnyttja sina kontakter. Så se detta som en arbetsannons från min sida. Jag säljer mig själv.

Har precis kollat på två LA Ink avsnitt. Herregud vad jag blir sugen att tatuera mig igen när jag ser det programmet. Jag vill känna nålarna i min hud igen. Det är som de säger, tatueringar är beroende framkalland. Jag har en del tankar om vad det ska bli men de är inte riktigt färdigutvecklande än. Bäst att låta processen ta sin tid, tatueringen måste bli perfekt. Sen var det ganska så skönt att se LA Ink utan att ha mamma i rummet som ser mest besvärad ut. Jag har sett mycket på TV i mina dar men aldrig något program som fått mamma att reagera på det viset, förstår inte riktigt det. Hon har ställt frågor som "brukar du se det programmet?" och än värre "känner du andra som ser det programmet?". Jag är vuxen, jag ser på vad jag själv vill.