Obama och IKEA

Min första riktiga helg i Bryssel blev en blandning mellan svenskt och amerikanskt med inslag av Belgien. Det började med att jag och Ted mötte upp Matilda som är praktikant på West Sweden för After Work. Vi hade även bestämt möte med Nisse från East Sweden på Place du Luxembourg( aka Pluxen), grejen var bara den att ingen av oss hade träffat Nisse innan. Efter diverse gissningar på hur Nisse skulle se ut och gissningar på personer som skulle kunna tänkas vara Nisse, såg alla tre direkt vem Nisse var när han dök upp. Han var en självklar Nisse. Med Nisse som sällskap begav vi oss mot puben där Democrats Abroad skulle visa Obamas tal. Det kändes befriande att hamna i en miljö där alla pratade engelska efter att ha hört franska i en vecka. Vi träffade bland annat en amerikan som hade rötter i Gällivare och även kunde lite svenska. Kvällens kanske konstigaste händelse inträffade efter talet när alla som var där skulle fotograferas med en banderoll för Obama. Vi kände inte riktigt att vi skulle vara med på bilden som svenskar men då vi råkade sitta precis där de ställde upp sig för fotograferingen så vi hade fick inte något riktigt val. Det var bara att försöka se glad ut. Någonstans på nätet ska denna bild gå att finna.

Kvällen avslutades på en pub med utsikt mot kommissionsbyggnaden och vi kom överrens om att det var en ganska mäktig känsla, det kändes verkligen att vi var i Bryssel och att det var på riktigt. Att ta sig hem sen blev ett litet äventyr. Jag och Ted skulle vara snälla och följa Matilda till hennes buss för att hon skulle slippa gå själv. Problemet var bara att vi inte hittar jättebra i Bryssel än och den vägen som vi normalt skulle gått till busshållsplatsen går genom en park vilket inte kändes som en så bra väg att ta runt midnatt. Resultatet blev en omväg på ca 20 min men fram kom vi helskinnade och det får ändå ses som det viktigaste.

Lördagen började med att jag för första gången i Bryssel fick se en klarblå himmel och dessutom var det över 25 grader varmt. Vi hade bestämt oss för att åka ut till IKEA för att shoppa lite svenska mat och andra mer eller mindre nödvänliga saker. Efter lite förvirring kring var vi skulle byta tunnelbana för att komma till IKEA var jag, Ted, Matilda, Nisse och en italienare vid namn Dario, som Nisse delar lägenhet med, på väg mot utlandssvenskars tempel. Jag kände mig som ett litet barn på julafton, samma känsla som jag alltid får när jag ska besöka IKEA i utlandet. Vi började med att kolla in den svenska affären och konstaterade ett varierande utbud. Allt från mat till godis och sprit. Väl inne i själv varuhuset drabbades jag av köpmani, det var så mycket jag ville ha! Fick försöka lägga band på mig själv och tänka på att jag bara ska ha sakerna i fyra månader, det går inte direkt att ta med sakerna hem till Sverige. Försökt att välja de billigare alternativen. Vi hade bestämt oss för att äta köttbullar till lunch på IKEA men det blir inte riktigt som hemma när de inte har kokt potatis utan Pommes Frites. Visst, Pommes Frites är belgarnas nationalrätt med det passar inte till köttbullar och sås. Köttbullar är ju ändå nästan Sveriges nationalrätt. Men jag var lycklig bara av att vara på IKEA. Ute i den svenska affären köpte jag köttbullar, falukorv, chips, kakor och godis. Svenskt godis är speciellt och nu har jag ett lager av Ahlgrens Bilar att ta till om jag skulle drabbas av hemlängtan. Jag kommer att besöka IKEA fler gånger under min vistelse i Bryssel, det är ett som är säkert.

Kvällen tillbringade vi på en uteservering i de centrala delarna av Bryssel där vi njöt av atmosfären. Luften var varm som en högsommarkväll hemma i Sverige och det kändes som att vi var på semester.

Första veckan avklarad

Idag är det precis en vecka sedan jag kom ner till Bryssel, det känns mycket längre sedan. Första veckan har flutit på bra tycker jag med många nya intryck. Jag har börjat lära mig att hitta lite i Bryssel, speciellt i de kvarteren där jag rör mig mest. Det känns skönt. På jobbet börjar jag känna mig hemma och komma in i mina arbetsuppgifter. Uppdaterar hemsidan, letar efter intressanta nyheter, hanterar e-post som kommer till kontoret m.m. Längre fram kommer det bli en del seminarier och studiebesök för mig att ta del av. Om två veckor kommer styrelsen på besök och då ska i ha mingel där bland annat några svenska EU-parlamentariker kommer att deltaga.

Ikväll ska jag på after work och äta middag med några andra svenska praktikanter och efter det ska vi på något event som hålls av Democrats Abroad där vi ska se en repris av Obamans nominernigstal från inatt. Imorgon är planen att åka till IKEA för lite shopping.

Jag börjar även att överväga att skaffa Facebook, det verkar vara genom den som man håller koll på vad som händer här i Bryssel. Det känns lite som att jag sviker mina egna principer då jag bestämt har hävdat att Facebook är något som jag aldrig kommer att skaffa. Får fundera på det över helgen tror jag.

Tid vs Tid

Jag har funderat på det där med tid och hur man uppfattar tid. Här i Bryssel är den normala arbetstiden 09-18, alltså 9 timmar inklusive 1 timmes lunch. På Arriva kunde ett normalt arbetspass också ligga på runt 9 timmar. Men 9 timmar på de olika ställena känns helt annorlunda. Hittills trivs jag med jobbet här i Bryssel men jag tittar ändå på klockan och känner ”har det inte gått längre sedan jag tittade senast?” och ”nu är det X timmar kvar av denna dag”. Just nu sitter jag och gäspar och fördriver tiden med att blogga i vänta på något vettigt att ta tag i. De andra på kontoret säfer åt mig att njuta nu medan det är lungt, tids nog kommer jag att få jobba.

Grejen är att jag aldrig kände så på Arriva. Där flög tiden fram för det mesta, aldrig att jag kände mig uttråkad (om vi inte räknar de gånger då jag hade paus 2 timmar mellan 23-01 på natten i Höör men det är en annan femma). På Arriva hände det hela tiden olika saker, det blev nästan aldrig ett stiltje som kändes tråkigt. Kanske var det därför som jag trivdes så bra där. Drömmen måste vara att hitta ett jobb som ger mig den känslan i framtiden, då kommer jag att vara lyckligt lottad. Och sen tror jag i och för sig att tiden kommer gå snabbare på kontoret här när det kommer igång på allvar och jag får mer att göra. Än så länge har Bryssel inte riktigt kommit igång efter semestrarna.

Att inte ha Internet

Eftersom jag just nu lyckats ta min in och tjuvsurfa på nån grannes bredband kommer här ett blogginlägg om att inte Internet...

Eftersom att jag inte har Internet hemma måste jag alltså hitta andra sätt att roa mig. De senaste åren har jag tittat relativt lite på TV, det kommer definitivt bli mer nu. Jag har många TV-kanaler på alla möjliga språk, bara att välja om jag vill titta på (lyssna på) franska, flamländska, italienska, turkisk, tyska eller engelska TV. Fransk, turkisk och italienska TV går bort direkt eftersom jag inte förstår ett ord av vad de säger och då försvinner en stor del av poängen med TV. Flamländsk TV är fungerar om de visar engelska program för de dubbar inte, det är uppskattat för jag gillar inte när Joey i ”Vänner” helt plötsligt pratar franska. Tysk TV har också potential, inte minst för att det skulle ge mig tillfälle att fräscha upp min tyska. Annars blir det mest engelsk TV, jag har BBC, CNN och någon annan kanal. Hittills har jag kollat på OS på BBC , det har varit en intressant upplevelse. De visar konstiga sporter som landhockey och vattenpolo som knappt existerar i Sverige medan de verkade jättefascinerade av handboll som om man lyssnade på kommentatorerna verkade komma från yttrerymden, eller åtminstone från det europeiska fastlandet. Britterna tjatar även om OS i London 2012 nonstop, hur ska de orka hålla på så i fyra år och om hur många medaljer de tog i Peking. Det svider att lyssna på som svensk. Annars känner jag att jag kommer kunna allt om det amerikanska presidentvalet när det närmar sig. CNN hårdbevakar demokraternas konvent som hålls i Denver nu i veckan. Nästa helg är det republikanernas konvent som gäller. Samtidigt får jag chansen att lyssna på engelska. Skulle jag tröttna på detta TV-utbudet har min kollega och granne, Ted, en hel extern hårddisk med TV-serier och filmer. Det är inte helt fel. Just nu har jag som mål att äntligen se igenom hela ”Sex and the City” från början till slutet. Jag missade ju hela grejen med serien på den tiden den gick på TV.

Jag och Ted håller på att undersöka olika möjligheter att få Internet till lägenheten men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det finns en mängd problem. För det första står vi inte på lägenhetskontraktet och vi vet inte alls vad som finns inkopplat i huset. Sen verkar det vara dyrare med bredband här i Belgien än vad det är i Sverige och tecknar vi ett abonnemang har vi en viss bindningstid vilket också är ett problem. Dessutom har vi det eviga språkproblemet. Belgarna är dåliga på engelska, vi kan inte franska och dessutom hade det nog varit svårt nog att kommunicera om de tekniska problemen på svenska eftersom vi egentligen inte har någon aning om vad vi behöver. Jag saknar möjligheten att bara kunna surfa runt på diverse mer eller mindre nödvänliga sidor. Även om jag har internettillgång hela dagen på jobb blir det inte samma sak.

Men jag kan ju kanske passa på att upptäcka Bryssel, Belgien och resten av Europa på min fria tid. Det ligger ju ganska nära. Tisdagen den 9 september ska vi ha en träff med andra svenska praktikanter här nere. Då kommer jag att träffa och lära känna fler människor som jag kan hitta på saker med. Även om jag och Ted kommer bra överrens känns det lite jobbigt att vara så beroende av honom. Vi kan nog behöva lite pauser från varandra ibland. Vi ser varandra på jobbet och hemma hela tiden.

Massage

Idag har jag fått massage. Vi har förmånen att ha en massör som till kontoret varannan vecka som ger oss massage i 20 minuter. Först var jag riktigt spänd och det kändes som att det kittlades men efterhand började jag slappna av och då var det riktigt skönt. Jag kan nog vänja mig vid att få massage lite då och då.

Nu på lunchen har jag varit nere i mataffären som ligger precis brevid kontoret, de har en svensk hylla där. Tyvärr var den ganska så utsorterad idag och priserna var höga. Det blev bara ett paket knäckebröd. Jag kände att jag klarade mig utan att handla julöl från Norrlands Guld. Vet inte riktigt om jag vill veta om det var förra årets julöl som som var kvar eller som de redan har tagit i för detta året. Annars hade de segaråttor som inte såg ut som de sega råttorna som finns i Sverige. Fusk.

Ikväll måste jag komma ihåg att slänga soporna. Här i Belgien får man nämligen bara slänga sopor på tisdagar och fredagar mellan 18.00-06.00. Det gäller alltså att tänka på vad man slänger så att det inte börjar stinka innan man kan göra sig av med soporna. Fisk bör alltså äta dagen innan eller helst samma dag som det är sopsläning. Eller slängning och slängning, man ska sätta ner dem på gatan i speciella sopsäckar.

Börjat jobba

Första dagen på jobbet. Mycket att komma in i, det snurrar en del i mitt huvud just nu. Fast det mesta verkar kul. Jag ser framemot att få träffa många roliga och intressanta människor samt att lära mig en helmassa som jag kommer ha nytta av i framtiden. Och det är bra att vi får ha msn och "dyligt" igång på arbetstid så länge vi sköter våra arbetsuppgifter. Ted och jag ska även försöka prata med vår hyresvärd om möjligheterna att få Internet hemma. Det är bara att hålla tummarna!

Har precis lagt upp min första nyhet på hemsidan: http://www.centralsweden.se/readnews2.asp?article_id=732

Första helgen..

Just nu sitter jag och "tjuvsurfar" på nån grannes trådlösa bredband så jag vet inte hur länge det håller, anslutningen brukar visst gå ner lite närsom. Och då ska man ha tur för att lyckas ansluta från början, detta är först gången som jag lyckas på hela helgen. Det är otroligt frustrerande för mig att inte kunna ha tillgång till Internet när jag vill, jag är ju lite internetberoende. Det känns speciellt viktigt att ha internet när jag är här nere i Bryssel så att jag kan hålla kontakt med Sverige. Efter bara två dagar känns det som att jag har tappat kollen på det mesta. Vi har åtminstonde Internet på jobbet så jag får passa på att surfa då. Så nu kommer jag att uppskatta "jobbvänliga" namn ;)

Jag ser framemot att börja jobba imorgon, det är ju därför jag är här. Var uppe och tittade på kontoret i fredags. Det ligger knappt 5 minuters promenad från Parlamentet och den Svenska Ambassaden ligger i samma hus. Så det är bra säkerhet i huset. Jag undrar hur säkerheten är här hemma i lägenheten. Den ligger precis bredvid ett fängelse. Från grannens lägenhet kan man se ner på fångarna när de är ute på rastgården.

Helgen har ägnats åt turistande och att komma i ordning. Jag har sett den kissande pojken, den kissande flickan och den kissande hunden. Det är inte illa.

Jag tror att det kommer bli bra här i Bryssel. Fast jag känner att ett besök på IKEA behövs för lite shoppning. Vill t ex köpa en ny egen kudde och lite andra grejer som gör att jag kommer känna mig mer hemma i lägenheten. Det är de små sakerna som gör det.

Framme!

Nu är jag på plats på kontoret i Bryssel. Idag kollar jag bara läget inför måndag när det börjar på riktigt.

Resan ner gick bra förutom en mindre försening på ca 30 min. Först fick vi byta gate på Kastrup och den nya gaten låg naturligtvis på andra sidan av terminalen. Under flygningen ner hade vi motvind så vi kunde inte flyga in någon tid och sen fick vi avbryta det första ladningsförsöket för att det stod ett plan ivägen på landningsbanan. Väl framme i Bryssel var det lååångt från gaten till bagageuthämtningen. Uppe och ner för olika trappor och långa raksträckor men för att se det positivt slapp jag stå och vänta på bagaget. Sen blev jag hämtad av en transportfirma och fick en egen bil in till Bryssel. Silvrig Mercedes med tonade rutor, kändes lite lyxigt.

Efter att ha hämtat upp min kollega Ted vid kontoret åkte vi till lägenheten för att lämna av mina saker. Stannade inte kvar där för Ted behövde gå tillbaka och jobba lite och jag kände att det kunde vara kul att se kontoret. Vi promenderade genom Bryssel, en promenad på ca 30 min. Får väl se om jag kommer orka gå det varje morgon eller är lat och väljer Metron istället. Nu känner jag mig ganska trött efter resan och allt nytt. Vet inte riktigt vad som händer ikväll, jag får väl göra mig hemmastad i lägenheten och så. Imorgon tror jag att det blir lite sightsing i Bryssel.

Packar...

Shit, imorgon vid denna tiden är jag i Bryssel. Det ska bli skitskoj men ger mig samtidigt ångest, en skräckblandad förtjusning. Jag har börjat packa, ska bli intressant och se om jag får ner allt jag vill. Det är ju svårt att veta vad jag kommer behöva och jag har en känsla av att jag kommer vilja bryta och ha andra kläder på mig när jag är fri än de jag har på jobbet. Får se hur det går när bagaget ska vägas på Kastrup.

Igår var sista dagen för denna gången på Arriva. Det kändes sorgligt när jag sa hejdå till alla men jag tröstar mig med att det var inte ett "hejdå vi kommer aldrig mer ses" utan ett "hejdå på ett tag, vi ses igen". Tur att jag har mamma som kan uppdatera mig på allt som händer där när jag är borta, kan ju inte tappa kollen. Om jag motförmodan inte skulle jobba nåt mer på Arriva får jag väl roa mig med att åka runt i Skåne med Pågatågen och prata skit med kollegorna ändå. Jag tvivlar på att det finns många arbetsplatser som har en sån variation på sina anställda. Alla typer av människor finns representerade och det är bra. Jag kommer att sakna (nästan) alla av dem. Förutom kollegorna kommer jag sakna den frihetskänslan som kommer med jobbet, jag tvivlar på att den finns på så många andra jobb. Känslan av att vara i ständig rörelse och sköta sig själv är oslagbar. Jag älskar att åka i hytterna, det ger en helt annan känsla än när man sitter inne i en vagn. Perspektivet på naturen runt om blir så mycket större på nåt sätt. Skiter sig allt i Bryssel och jag inte får jobb som statsvetare får jag väl utbilda mig till lokförare eller nåt. Jag tror faktiskt att jag skulle trivas som det. Att vara på järnvägen är jag.

Roten till allt ont...

Enligt Sydsvenskans läsare verkar det som tågvärdar är roten till allt ont i världen. Vi är helt enkelt onda människor som gillar att ge så dålig service som möjligt. Den senaste veckan har Sydsvenskan publicerat några artiklar kring tågtrafiken i Skåne, främst om DSBs tåg över Öresundsbron. Intressant läsning, speciellt kommentarerna som läsarna har gett på Internet, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser dem. Därför tänkte jag skriva ner några av mina synpunkter.

Den första artiklen handlade om resenärer som rasar efter att de inte fått sitta i första klass på ett överfullt tåg då de bara har köpt en andra klass biljett. http://sydsvenskan.se/skane/article356574.ece Enligt regelboken gjorde tågvärden helt rätt och jag håller med. Det kan tyckas konstigt att folk inte får sitta där det finns plats i ett överfullt tåg fastän de saknar den rätta biljetten men det handlar inte bara om det tillfället. Det kommer komma fler dagar med överfulla tåg och hur ska man bestämma när tågen är så överfulla att det är berättigat att börja fylla upp första klass? Vi tågvärdar kommer få ta ständiga diskussioner med upprörda resenärer. Därför är det bättre att hålla på en linje hela tiden nämligen att ska du sitta i första klass då ska du ha en biljett för det. Svårare än så behöver det inte vara och då vet alla vad som gäller. Alternativet kan vara att avskaffa första klass helt precis som det är på Pågatågen, det skulle kunna vara en lösning.

Artikel nummer två publicerades några dagar senare och är skriven utifrån en tågvärds perspektiv och handlar om hur vi alltid får ta första smällen http://sydsvenskan.se/skane/article357502.ece Kommentarerna förespråkar avskaffande av tågvärdar samtidigt som de klagar på att vi aldrig kan ge någon information. Jag är riktigt nyfiken på vad de hade sagt om tågen gått en vecka utan tågvärdar. Kanske värt att prova för att vissa ska upptäcka att vi faktiskt fyller en funktion. Utan oss hade det inte funnit någon information alls. Händer det något är resenärerna hänvisade att klara sig själva. Resenärer skulle kunna bete sig som de själva önskade på tågen, prata hög i den tysta avdelningen, åka på andra klass biljett i första klass osv....

Under mina månader som tågvärd i sommar har jag fått en mycket större förståelse för hur mycket som kan gå fel på järnvägen, en förståelse som jag önskar att resenärerna också skulle kunna få. Det hade gjort allt mycket lättare. Vid trafikstörningar av olika slag som uppkommer plötsligt har vi ofta inte mer information än resenärer. Sen kan jag inte säga att det inte har känts skit de två gånger som jag hade varit tvungen att lämna resenärer på en station utan fullständig information för att åka tillbaka med ett väntade tåg. Då känner man sig lite maktlös.

Det räcker ofta att ett tåg i rusningstid ska få problem för att det ska påverka andra tåg som också blir sena. På de baner där det bara är enkelspår är mötesplatserna begränsade och är tåget i ena riktningen sent dit är risken stor att även det mötande tåget blir försenat. Hela infrastruktuen kring järnvägen hade behövts byggas ut för att minska på förseningarna. Men tyvärr verkar en satsning på järnvägen inte ligga högst upp på regeringens prioriteringslista.

Resenärer klagar på att de tvingas pendla kanske 15-20 minuter om dagen på varma och överfulla tåg. De skäller på oss när vi inte kan fixa problemen. Vad de inte tänker på är att medan de sitter där en begränsad tid är det min arbetsmiljö där jag vistas 8-9 timmar om dagen. Jag föredrar absolut att jobba i behaglig temperatur och där jag kan ta mig fram utan problem men ibland verkar resenärerna tro att vi njuter av missförhållandena.

En annan paradox är när resenärer klagar på försenade tåg samtidigt som de förväntar sig att vi ska hålla tåget just för dem när de är försenade och kommer springade i sista sekund. Detta är ett vanligt fenomen. Hur tror de att tågen ska kunna hålla en tidtabell om vi ska vänta in alla försenade människor? Speciellt i Lund där tågen till Malmö går var 10 minut i rusningstid.

Självklart finns det både bra och dålig tågvärdar, precis som att det finns bra och dåliga människor inom alla yrken, svårare än så är det inte. Vi är inte mer än människor. Sen kan vissa kanske behöva funderar över sitt yrkesval men dessa är enligt mig väldigt få. Jag har haft toppenkollegor i sommar och jag kommer sakna dem och jobbet nu när jag flyttar till Bryssel. Jag har aldrig trivts så bra på ett jobb som jag hade gjort i sommar. Och de flesta resenärer är faktiskt trevliga.

10 dagar kvar...

10 dagar kvar tills jag åker iväg till Bryssel. Mycket som ska hinna fixas och däremellan ska jag hinna jobba. Och det kommer inte vara några vanliga dagar på jobbet utan årets värsta vecka, nämligen Malmö Festivalveckan, veckan då bönder från hela Skåne ska åka in till storstan för att slå runt. Naturligtvis åker alla dessa tåg. Bara att hålla tummarna för att allt flyter på som det ska. Undra vad de säger i Bryssel om jag börjar vistelsen där med en veckas semester?

Efter att ha jobbat sju dagar i rad förra veckan (något som jag aldrig gjort förr) mådde jag inte direkt bra igår. Jag vaknade med känslan av att ha århundrades bakfylla utan att ha fått i mig en droppe alkohol dagen innan. Efter en kraftansträning lyckades jag ta mig ner till jobb för ett "inför-Malmö Festivalen möte". Kan säga att jag inte minns mycket av det som sades där. En kollega fråga t o m om jag var ledsen för han menade att jag var helt röd i ögonen, precis sånt man vill höra när man känner sig som en levade zombi. Fick svara, nej jag är bara trött. Lyckades ta mig hem till min säng och sov 3 1/2 timme innan jag hade kraft nog att ringa och beställa pizza till middag. Förövrigt det enda jag åt igår. Natten till idag sov jag 13 timmar nonstop så jag var nog ganska slutkörd.

Imorgon ska jag försöka samla kraft för en rund på stan för de sista inköpen. Nästa vecka kommer det inte gå att vistas där p g a den där Festivalen. Högst på inköpslistan står skor. Jag gillar inte att shoppa skor, jag är ingen skomänniskor, egentligen tycket jag att 9 av 10 skor är direkt fula. De är bara avlånga grejer som ser konstiga ut. Men tyvärr är skor ett nödvänligt ont så jag får väl hoppas att jag kan hitta ett par som känns nåtsånär som jag. För barfota kan jag inte gå.

Nu ska jag platta mitt hår så att jag ser ut som mig själv igen. Sen ska jag lägga mig på soffa glo på TV en stund. Njuta av att ha en hemmakväll själv för en gångs skull. Förövrigt kommer jag att sakna svensk tv när jag är i Bryssel. Jag kommer ju inte ha koll på någonting längre. Ibland känner livet tufft....

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Nä, det blir inte alltid som man tänkt sig.

De senaste åren har jag som de flesta vet varit ganska mycket i Stockholm och innan Bryssel kom emellan hade jag bestämt mig för att till hösten skulle jag äntligen flytta dit. Nu blir det inte så. Egentligen är inte det hela världen, Stockholm finns kvar och chansen att åka till Bryssel finns bara nu, ändå fick jag en klump i magen när mitt tåg rullade ut från Sthlm C imorse och jag tänkte på att det kommer dröja minst ett halvår innan jag är där nästan gång. Jag kommer att sakna staden, människorna och de som har kommit att bli mina vänner där.

Det är något med Stockholm som lockar mig. Så fort jag närmar mig staden får jag en speciell känsla i magen som inte går att beskriva. Tänk att få leva i den känslan alltid. Malmö kommer alltid att vara hemma för mig men Sthlm kan ge mig saker som jag inte hittar i Malmö. Tyvärr kanske. När jag satt på en gräsmatta någonstans på Söders höjder igår kväll och såg solen färga himmlen i vackra färger då är livet ganska bra. Den känslan ska jag bära med mig i Bryssel i höst.