Packar...

Shit, imorgon vid denna tiden är jag i Bryssel. Det ska bli skitskoj men ger mig samtidigt ångest, en skräckblandad förtjusning. Jag har börjat packa, ska bli intressant och se om jag får ner allt jag vill. Det är ju svårt att veta vad jag kommer behöva och jag har en känsla av att jag kommer vilja bryta och ha andra kläder på mig när jag är fri än de jag har på jobbet. Får se hur det går när bagaget ska vägas på Kastrup.

Igår var sista dagen för denna gången på Arriva. Det kändes sorgligt när jag sa hejdå till alla men jag tröstar mig med att det var inte ett "hejdå vi kommer aldrig mer ses" utan ett "hejdå på ett tag, vi ses igen". Tur att jag har mamma som kan uppdatera mig på allt som händer där när jag är borta, kan ju inte tappa kollen. Om jag motförmodan inte skulle jobba nåt mer på Arriva får jag väl roa mig med att åka runt i Skåne med Pågatågen och prata skit med kollegorna ändå. Jag tvivlar på att det finns många arbetsplatser som har en sån variation på sina anställda. Alla typer av människor finns representerade och det är bra. Jag kommer att sakna (nästan) alla av dem. Förutom kollegorna kommer jag sakna den frihetskänslan som kommer med jobbet, jag tvivlar på att den finns på så många andra jobb. Känslan av att vara i ständig rörelse och sköta sig själv är oslagbar. Jag älskar att åka i hytterna, det ger en helt annan känsla än när man sitter inne i en vagn. Perspektivet på naturen runt om blir så mycket större på nåt sätt. Skiter sig allt i Bryssel och jag inte får jobb som statsvetare får jag väl utbilda mig till lokförare eller nåt. Jag tror faktiskt att jag skulle trivas som det. Att vara på järnvägen är jag.